Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den tredje delen. De andra inläggen hittar du här: del 1, del 2, del 4, del 5
Det första kapitlet i boken handlar som bekant om universum och jordens plats i detsamma. Vi ska nu titta på det andra underkapitlet till kapitel ett som Richards valt att kalla Döda planeter, Levande värld. Större delen av kapitlet ägnas åt en fiktiv resa där läsaren tas med till de olika planeterna i solsystemet samt asteroiden Pluto. Poängen med denna imaginära expedition är att visa hur otrevliga de övriga himlakropparna skulle vara att vistas på i de fall det vore möjligt att besöka dem och, i de fall det inte är möjligt, slå fast att det nog hade varit säkrast att låta bli att göra så i alla fall. Anledningen att Richards tar upp detta är förstås för att senare kunna ro hem poängen att jorden är ett fantastiskt paradis som omöjligen kan ha bildats av en slump, utan måste vara skapat för oss människor. För att ingen ska tro att jag hittar på så väljer jag att citera vad Richards skriver om jorden i boken rakt av:
"Den här planeten är udda eftersom Gud formade den till ett hem för dig och mig och alla levande varelser. Tänk då på hur viktiga vi måste vara för honom!"
Vi tar det säkra före det osäkra och lyder uppmaningen och fortsätter att ha Guds omsorg för oss i bakhuvudet när vi läser resten av kapitlet. Förutom en mindre fadäs där det påstås att en forskare har varit på Mars så är den första halvan av kapitlet tämligen korrekt och jag har inga direkta synpunkter på det som skrivs. Det är möjligt att någon med större kunskaper inom astronomi hade kunnat hitta några felaktigheter, men jag bedömer de eventuella fel som finns som förhållandevis oviktiga då Richards inte bygger någon poäng av dem. Värre blir det i andra halvan.
Under rubriken Den udda planeten tar Richards sats igen och slänger iväg följande påstående:
"Jordens atmosfär består huvudsakligen av kväve och syre, likt vattenånga."
Det är nog mest troligt att det blivit något fel i översättningen här, för jag tror att de allra flesta av oss är överens om att vatten består av syre och väte, inte syre och kväve. Troligtvis menade Richards/översättaren att betydelsen skulle vara att det utöver kväve och syre främst finns vattenånga i atmosfären vilket dessutom stämmer faktamässigt. Påståendet som följer direkt efter det ovan nämnda är dock inte lika förlåtligt:
"Inte en av [de andra planeterna] har det fria syret som är så avgörande för livs uppkomst."
Pang sa det bara, så vi tillbaka i fablernas värld. Vid tiden då livet uppstod för ungefär 3,5 miljarder år sedan fanns det mycket lite fritt syre på jorden. Det mesta var uppbundet i kemiska föreningar med järn i så kallade oxider. I ungefär en miljard år (!!!) levde organismerna i praktiken helt utan syre, och de stackarna som likväl kom i kontakt med det dog hastigt och lustigt eftersom att syre för dem var ett mycket potent gift - de var så kallade obligata anaerober som inte kan leva i syres närhet. Så inte nog med att syre saknades vid livets uppkomst, i en miljard år dog dessutom varje organism som kom i kontakt med det!
Så när fylldes jorden med syre? Det började för ungefär 2,8 miljarder år sedan då fotosyntetiserande bakterier, cyanobakterier, utvecklades som kunde använda energin i solens strålar för att tillverka energirika kolhydrater med syre som biprodukt. Det bildade syret bands dock snabbt upp av järn eller annat organiskt material och kom sällan i kontakt med andra levande organismer. Såhär höll det på i omkring 400 miljoner år, tills helt plötsligt alla ämnen som kunde binda syre var mättade och inte kunde binda något mer. För första gången börjar nu syre fylla haven och så småningom atmosfären. Som bekant var syre ett starkt gift för de allra flesta organismerna som levde, så faktumet att haven nu började fyllas med det ledde till en av de största massförintelserna i jordens historia där i princip alla obligata anaerober dog ut. Den här händelsen kallas för The Great Oxygenation Event och du kan läsa mer om den här och här.
"Det verkar som om till och med själva solens konstruktion är gjord för att ge oss säker energi, värme och för att uppehålla jordens liv, istället för att bryta ner det."
Jag har en känsla av att de 55000 människor som dör årligen i malignt melanom (hudcancer) på grund av solens strålning begs to differ, bara för att ge ett exempel. Vi tänker nu tillbaka och minns Guds omsorg om oss, ja tänk vad viktiga vi måste vara för honom! Vidare skriver Richards om solen att
"bara 1% mindre energi [från solen] och jorden skulle snart täckas av is. Bara 1% mer och jorden skulle snart bli outhärdligt varm."
Här har vi återigen ett sådant där påstående där Richards förutsätter att livet på något sätt var ödesbestämt att utvecklas här på jorden. Visst, hade planeten saknat atmosfär och haft temperaturer ner mot den absoluta nollpunkten så hade givetvis inte liv som vi känner till det utvecklats. Kanske någon annan sorts liv, men inte mänskligt sådant. Richards antar här ett sorts teleologiskt perspektiv då han utgår från att jordens syfte är att den ska kunna rymma mänskligt liv. För de flesta av oss är detta en slutsats vi rent instinktivt ogillar, även om vi inte direkt kan sätta fingret på felet i den. Det blir dock uppenbart att Richards misstar sig när vi begrundar att evolutionen inte har något mål. Människan har inte utvecklats för att evolutionen strävat mot att att skapa oss. Vi har inte utvecklats med något syfte. Vi är inte kronan på verket i den evolutionära kampen. Vi är lika mycket utvecklade som alla andra nu levande varelser. Även den till synes mest simpla organism är extremt välanpassad till sin omgivning och de betingelser som råder där. Vi har inte kommit längre än daggmaskar eller maneter - evolutionen har bara lett oss in på en annan väg. Det är anledningen till att vi blivit de vi är. Jorden är inte anpassad till oss, utan vi till den.
Avslutningsvis skriver Richards att jorden är den enda planeten i solsystemet där liv kan uppstå. Det är oklart varför han enbart väljer att begränsa sig till vårt eget solsystem, men jag ger mig ändå på en gissning: Det är nog svårt att driva hem tesen att jorden är speciell, när forskare rapporterar att det kan finnas så många som 40 miljarder beboeliga jordlika planeter, bara i vår egen galax.
På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar