Kommunikation vetenskapsmän emellan är sällan enkelt
översatt till ett språk för lekmän att förstå. Komplicerade koncept måste förenklas
och nyanser tonas ned, allt för att inte akademien ska bli en egen bubbla utan
kontakt med omvärlden. Tyvärr kan goda intentioner hos vetenskapsmän – med
syftet att förklara avancerade mekanismer – ibland leda fel. Särskilt olyckligt
blir det om en förenklad förklaring får stor spridning, så som i
populärvetenskapliga tv-program och tidskrifter. Om detta torde de flesta
vetenskapsmän vara överens. En aspekt som dock ofta överses är den där
vetenskapsmän undervisar studenter på högskolor och universitet. Om en student
får lära sig en felaktig förenkling så riskerar hen att lära ut densamma i
andra medium vilket leder till en kaskadeffekt. Därför är det även av största
vikt att universiteten vidhåller en uppriktig, ödmjuk och korrekt attityd till
hur de lär ut kunskap.
För att försöka råda bot på de vanligaste problematiska
förenklingarna har jag gjort en sammanställning av dessa och tänker bemöta dem
i tur och ordning.
”Det är bara en teori”
Den vanligaste missuppfattningen av dem alla är i själva
verket inget annat än en språkförbistring. När vi till vardags pratar om ordet teori
så använder vi ordet ungefär synonymt med ”gissning”. Inom
vetenskapen används ordet teori dock enbart för de förklaringar som har den
starkaste sannolikhetsgraden för att vara korrekta. Allt som oftast är en vetenskaplig teori även ett ramverk av flera olika idéer och inte en enda tanke. En idé som inte är bekräftad kallas inom vetenskapen istället för hypotes. Evolutionsteorin är således lika lite en
gissning som gravitationsteorin är det. Sällan hör man någon förneka gravitationen och ta ett steg ut ur fönstret på andra våningen.0,
Survival of the fittest
Många tillskriver begreppet ”survival of the fittest” till
Charles Darwin, detta trots att det i själva verket var Herbert Spencer som
myntade det. Idén, som är en förenkling av evolutionsteorin, brukar på svenska översättas till att den starkaste överlever. Det är dock en så pass
stor förenkling att den helst inte bör användas överhuvudtaget. Det är inte
alls bara den starkaste som överlever – inte ens om man med ”starkaste”
menar mest välanpassad. Slumpen
spelar en mycket stor roll i det naturliga urvalet – ett djur som skulle
ha blivit det mest anpassade kan till exempel dö som unge innan det hinner föra vidare sina gener.
Atomer/molekyler strävar efter X
När vetenskapsmän ska förklara varför vissa atomer gärna
bildar molekyler medan andra inte gör det faller de ofta tillbaka på en
förklaring där det påstås att atomerna strävar
efter att ha så låg energi som möjligt och får det när de ingår i kemiska
föreningar med andra atomer (det här har jag stött även hört på universitetet). Att prata om strävan för naturliga fenomen är dock
mycket problematiskt, då det lätt kan tolkas som att det finns ett
bakomliggande syfte eller mål med handlingen.
För att belysa problemet kan vi tänka oss att vi kastar ett antal kulor nedför en backe. Några av kulorna kommer att
fastna i håligheter i marken medan några kommer att rulla vidare nedför backen.
Kulorna som fastnade i håligheterna symboliserar här atomer som nått ett lägre
energitillstånd. Det blir här uppenbart att de inte strävat efter att hamna i hålen, utan enbart hamnat där på grund av
att det är energimässigt gynnsamt för dem. Atomer har
ingen egen vilja
X har utvecklat egenskap Y med syftet att uppnå Z.
Exempelvis: Människan
har utvecklat händer för att kunna greppa saker. Här har man förstått de
evolutionära processerna bakvänt. I påståendet ligger en dold premiss som säger
att evolutionen har ett mål – i det här fallet att utveckla
en hand. Men i Richard Dawkins ord så är det naturliga urvalet (fritt översatt)8
”den blinda urmakaren, blind eftersom det inte ser framåt, inte planerar för konsekvenser, har inget syfte i sikte. Ändå imponerar de levande resultaten från det naturliga urvalet på oss med ett sken av design som av en mästerlig urmakare, imponerar på oss med en illusion av design och planering.”
Det är också viktigt att skilja på begreppen funktion och syfte. En utvecklad egenskap kan ha en
funktion, men den saknar syfte. Det kan vara svårt att hålla isär begreppen då funktion ofta ger illusionen om ett syfte. För att belysa skillnaden kan vi ta ett exempel med
giraffer. Giraffer har inte utvecklat långa halsar med syftet att kunna äta blad högre upp – det är istället så att
girafferna med kortare halsar inte överlevt i lika stor utsträckning som de med
långa vilket skapat ett selektionstryck för långa halsar. Det naturliga urvalet
har alltså inte sett ett behov av längre halsar och uppfyllt det.
Sammanfattningsvis
• En vetenskaplig
teori är så nära kunskap vi kan komma
• Den mest anpassade
är inte alltid den som överlever
• Atomer/molekyler
har inte egna viljor
• Funktioner har inte
utvecklats för att fylla ett syfte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar