fredag 20 februari 2015

Personliga anekdoter

De flesta av oss har nog någon gång hört påståenden på någon av följande former
"Jag har upplevt X, alltså finns Gud"
"Jag känner någon som har upplevt X, alltså finns Gud" 
Jag tror, kanske naivt, att de flesta troende är överens om att vissa påstådda religiösa upplevelser har naturliga förklaringar. Motsvarande antal kan nog också enas om att en del upplevelser är direkt påhittade, kanske för att få uppmärksamhet eller acceptans inom en grupp. Vidare kan nog anhängare av olika religioner också enas om att inte alla upplevelser och uppenbarelser kan vara äkta då vissa av dem är motsägelsefulla och icke-kompatibla. Med detta sagt inställer sig en del frågor:

Om några religiösa upplevelser har en naturlig förklaring, varför kan inte alla ha det?

Hur ska vi skilja påhittade upplevelser från äkta?

Om två upplevelser från två olika religioner inte går att förena, hur vet vi vilken som är korrekt? Kan det vara så att båda två är felaktiga?

Är det inte lite egocentriskt att tro att din gud väljer att uppenbara sig för just dig när det finns så mycket lidande i världen?

Svara den som kan.

fredag 13 februari 2015

Vikten av en korrekt terminologi inom populärvetenskapen

Kommunikation vetenskapsmän emellan är sällan enkelt översatt till ett språk för lekmän att förstå. Komplicerade koncept måste förenklas och nyanser tonas ned, allt för att inte akademien ska bli en egen bubbla utan kontakt med omvärlden. Tyvärr kan goda intentioner hos vetenskapsmän – med syftet att förklara avancerade mekanismer – ibland leda fel. Särskilt olyckligt blir det om en förenklad förklaring får stor spridning, så som i populärvetenskapliga tv-program och tidskrifter. Om detta torde de flesta vetenskapsmän vara överens. En aspekt som dock ofta överses är den där vetenskapsmän undervisar studenter på högskolor och universitet. Om en student får lära sig en felaktig förenkling så riskerar hen att lära ut densamma i andra medium vilket leder till en kaskadeffekt. Därför är det även av största vikt att universiteten vidhåller en uppriktig, ödmjuk och korrekt attityd till hur de lär ut kunskap.
För att försöka råda bot på de vanligaste problematiska förenklingarna har jag gjort en sammanställning av dessa och tänker bemöta dem i tur och ordning.

”Det är bara en teori”
Den vanligaste missuppfattningen av dem alla är i själva verket inget annat än en språkförbistring. När vi till vardags pratar om ordet teori så använder vi ordet ungefär synonymt med ”gissning”. Inom vetenskapen används ordet teori dock enbart för de förklaringar som har den starkaste sannolikhetsgraden för att vara korrekta. Allt som oftast är en vetenskaplig teori även ett ramverk av flera olika idéer och inte en enda tanke. En idé som inte är bekräftad kallas inom vetenskapen istället för hypotes. Evolutionsteorin är således lika lite en gissning som gravitationsteorin är det. Sällan hör man någon förneka gravitationen och ta ett steg ut ur fönstret på andra våningen.0,

Survival of the fittest
Många tillskriver begreppet ”survival of the fittest” till Charles Darwin, detta trots att det i själva verket var Herbert Spencer som myntade det. Idén, som är en förenkling av evolutionsteorin, brukar på svenska översättas till att den starkaste överlever. Det är dock en så pass stor förenkling att den helst inte bör användas överhuvudtaget. Det är inte alls bara den starkaste som överlever – inte ens om man med ”starkaste” menar mest välanpassad. Slumpen spelar en mycket stor roll i det naturliga urvalet – ett djur som skulle ha blivit det mest anpassade kan till exempel dö som unge innan det hinner föra vidare sina gener.

Atomer/molekyler strävar efter X
När vetenskapsmän ska förklara varför vissa atomer gärna bildar molekyler medan andra inte gör det faller de ofta tillbaka på en förklaring där det påstås att atomerna strävar efter att ha så låg energi som möjligt och får det när de ingår i kemiska föreningar med andra atomer (det här har jag stött även hört på universitetet). Att prata om strävan för naturliga fenomen är dock mycket problematiskt, då det lätt kan tolkas som att det finns ett bakomliggande syfte eller mål med handlingen. För att belysa problemet kan vi tänka oss att vi kastar ett antal kulor nedför en backe. Några av kulorna kommer att fastna i håligheter i marken medan några kommer att rulla vidare nedför backen. Kulorna som fastnade i håligheterna symboliserar här atomer som nått ett lägre energitillstånd. Det blir här uppenbart att de inte strävat efter att hamna i hålen, utan enbart hamnat där på grund av att det är energimässigt gynnsamt för dem. Atomer har ingen egen vilja

X har utvecklat egenskap Y med syftet att uppnå Z.
Exempelvis: Människan har utvecklat händer för att kunna greppa saker. Här har man förstått de evolutionära processerna bakvänt. I påståendet ligger en dold premiss som säger att evolutionen har ett mål – i det här fallet att utveckla en hand. Men i Richard Dawkins ord så är det naturliga urvalet (fritt översatt)8
”den blinda urmakaren, blind eftersom det inte ser framåt, inte planerar för konsekvenser, har inget syfte i sikte. Ändå imponerar de levande resultaten från det naturliga urvalet på oss med ett sken av design som av en mästerlig urmakare, imponerar på oss med en illusion av design och planering.”
Det är också viktigt att skilja på begreppen funktion och syfte. En utvecklad egenskap kan ha en funktion, men den saknar syfte. Det kan vara svårt att hålla isär begreppen då funktion ofta ger illusionen om ett syfte. För att belysa skillnaden kan vi ta ett exempel med giraffer. Giraffer har inte utvecklat långa halsar med syftet att kunna äta blad högre upp – det är istället så att girafferna med kortare halsar inte överlevt i lika stor utsträckning som de med långa vilket skapat ett selektionstryck för långa halsar. Det naturliga urvalet har alltså inte sett ett behov av längre halsar och uppfyllt det.

Sammanfattningsvis
      En vetenskaplig teori är så nära kunskap vi kan komma
      Den mest anpassade är inte alltid den som överlever
      Atomer/molekyler har inte egna viljor
      Funktioner har inte utvecklats för att fylla ett syfte

 På återseende.

fredag 16 januari 2015

Det kan inte bara ha hänt - del 5

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den fjärde delen. De andra inläggen hittar du här: del 1del 2del 3, del 4

Det har blivit dags att granska Hur världen formades, vilket är det fjärde underkapitlet i kapitel ett. Det är ett ganska kort kapitel där geologi är huvudtemat. Avhandlas gör både dinosauriernas utdöende för cirka 65 miljoner år sedan, kontinentaldriften och "den stora översvämningen". Vi ska stanna kvar lite vid dinosaurierna, för här finns i boken nämligen ett exempel på varför det är problematiskt att ge ut en översättning av en argumenterande bok mer än 25 år efter dess originalutgåva. Richards skriver att de flesta forskarna menar att en asteroid träffade jorden och att konsekvenserna därav blev dinosauriernas död. Som kritik mot detta anför han sedan en bild på Barringerkratern, med bildtexten
"Om jorden blivit träffad av en gigantisk asteroid [...] så skulle hålet ha varit många gånger större än denna."
Barringerkratern 
I detta har Richards i och för sig rätt, då Barringerkratern enbart är omkring  1200 meter i diameter. Invändningen faller dock ganska platt då den faktiska kratern som forskarna har enats om är orsaken till dinosauriernas utdöende, Chicxulubkratern, har en diameter på  minst 180 kilometer - 150 gånger större än Barringerkraterns. Det är fullt möjligt att inte Richards var medveten om Chicxulubkratern när han skrev boken 1987, men en rättelse hade verkligen varit på sin plats i och med att den svenska översättningen gavs ut 2013.

Efter att ha avhandlat asteroidnedslaget kommer vi så in på kontinentaldriften. Richards gör ett hyfsat jobb med att sammanfatta vetenskapen men kan likväl inte hålla sig från att slänga in brasklappar här och var. Bland annat beskriver han hur fossil hittats på Mount Everest och dinousauriespår funnits bara 1200 kilometer från Nordpolen - för att sedan säga att "några av de här mysterierna har fått sin förklaring" i och med teorin om kontinentaldriften men att "inte ens denna teori [kan] förklara alla de mysterier vi upptäcker på jordens yta." Vilka mysterier det handlar om ska vi, enligt uppgift, få veta i nästa kapitel, spännande!

Richards avslutar kapitlet med ett kort stycke om den beryktade översvämningen i Första Mosebok med Noa och arken - en berättelse som nyligen blev film (enligt uppgift så dålig att inte ens Emma Watsons närvaro kunde rädda den). Richards skriver såhär om händelsen:
"Det är [...] ingen tvekan om att översvämningen hände. Det som är osäkert är exakt vilken effekt som den hade på jordskorpan."
För att inte upprepa sådant andra redan har sagt hänvisar jag till Anders på den fenomenala bloggen Vem i helvete? för en överslagsräkning av hur mycket plats varje djur på arken skulle fått ha om berättelsen nu var sann. För en komplett vederläggning av hela översvämningshypotesen samt en nästan överdrivet ambitiös beräkning av utrymmet på arken så hänvisar jag till Talk Origins. För dig som inte orkar läsa kommer här en kort sammanfattning av vad vetenskapen säger om att en global översvämning skulle ha täckt hela jorden: Det är skitsnack!

På återseeende.